Den svenska landsbygdens utarmning - några minnesbilder

Nu går jag drygt 50 år tillbaka i tiden. Jag är 14 år den sommaren och jobbar som brandbevakare i ett brandtorn på Storklinta utanför Jörn i norra Västerbottens inland.

Jörn var och är ett stationssamhälle som började byggas upp på1890-talet. När man 1888 stakade ut järnvägens sträckning genom den dåvarande socknen växte ett nytt samhälle upp runt den nya stationsbyggnaden väster om det tidigare Jörn.

De första nya invånarna folkbokfördes i Jörn 1893. Eftersom tågen endast gick dagtid, blev Jörn övernattningsstation vid stambanan.

Jörn var då ett framåt samhälle. En pampig, timrad järnvägsstation i nationalromantisk sekelskiftesstil. Alla tåg stannade. Stinsen hälsade välkommen på flera språk. Författarna Sara Lidman och Birger Wikström växte upp i socknen.

Provinsialläkaren hade väntrummet fullt varje dag, gjorde dessutom hembesök och gick rond på Kronikerhemmet.

Posten kom två gånger dagligen, även lördagar.

Många olika affärer, matvaror, textilier, järnhandel, bokhandel, skomakare, apotek,

polisstation, landsfiskal

SK Järven, Jörn, en elitklubb inom skidsporten. Ett bra ishockeylag i div 2, som då var näst under elitserien…

Flera bensinstationer, trots att färre hade bil då än nu.

Biograf, givetvis. Järnvägshotell med rättigheter. Vid sekelskiftet hade Jörn inte mindre än sex hotell. Det sägs att Lenin 1917 har övernattat på järnvägshotellet i Jörn på väg genom Sverige.

Gamla Jörn blev Österjörn, där jag konfirmerades 1961.

Jörn var ett bra samhälle att växa upp i. Men vad har hänt sedan 60-talet?

Jag gjorde tillsammans med mina bröder ett återbesök för några år sedan. En nostalgiresa i ”träskmarkerna” eftersom så många bynamn slutar på ”träsk”.

En liten utvikning: Men ännu roligare var bynamnen ”Snipp, Snapp, Snorum – Hej, Basalorum”. Den gamla barnramsan som någon vitter lantmätare tog till när inspirationen försvann. Jag tror att Snipp, Snapp och Hej finns kvar – men inte Snorum och Basalorum…

Nåväl – resan tillbaka till Jörn visade att nedgången var chockerande. Övergivna hus, gapande tomma skyltfönster, igenväxta trädgårdar.

Tiden hade sprungit ifrån Jörn. Min ungdoms samhälle, så fullt av liv och kraft, var dött och nedgånget. Det är bara ett exempel av många på den svenska landsbygdens utarmning och avfolkning.  Slutet av 50-talet hade tätorten ca 1500 inv, idag ca 700.

Den svenska landsbygden utarmas och avfolkas i allt snabbare takt. De mesta av de statliga infrastrukturpengarna går till de stora städerna. Och ändå bidrar den svenska landsbygden med miljarder till den svenska statskassan.

Vattenkraften är en regional tillgång, men överskotten försvinner in i statskassan och spär på elbolagens vinster.

Ett exempel: Ragunda kommun i Jämtland har nio stora vattenkraftverk. Medan vattenkraften ger miljardöverskott får politikerna i Ragunda vända på varje krona. Det är ynkligt. När vattenkraften byggdes ut för femtio år sedan fanns tyvärr ingen modell för att skicka tillbaka något av vinsterna till de kommuner där kraftverken byggdes.

Ett annat exempel: Norska Marker kommun, med 3 500 invånare, inte långt från gränsen mot Värmland, 7 timmars bilresa från Bollnäs, kan till skillnad mot flera av de västsvenska landsbygdskommunerna, uppvisa en stabil befolkningsutveckling.

Örje är centralorten i denna typiska jord- och skogsbrukskommun. Här går det att upprätthålla en omfattande kommunal service med apotek, vårdcentral, skola, kulturhus, idrottshall och bemannad polisstation tack vare stora summor pengar som den norska staten för över till landets alla kommuner.

Femton år efter den där sommaren som brandbevakare i Jörn kom jag till Rengsjö i mitten på 70-talet. Här fanns skola, post, bank, affär och Esters café där jag alltid köpte kvällstidningen. Rengsjö utvecklades och det byggdes villor här.

Det har gått mer än 35 år sedan jag flyttade hit till Hälsingland. Jag vet det, eftersom vår förstfödde fyller 37 nästa gång… Glädjande nog kan jag konstatera att nedgången inte varit lika stor här i Rengsjö som i Jörn i Västerbotten.

Vi har idag ett levande centrum, ett servicehus med restaurang, en camping, en bensinmack, en affär, en bilverkstad, småindustrier, en växande besöksnäring, ett idérikt kultursällskap, snart fiberutbyggnad och ett framgångsrikt fotbollslag.

Befolkningsförändringarna har varit små, vi t o m växer vissa år, eller också tappar vi bara några få invånare.

Vad beror det här på? Ja, dels närheten till Bollnäs men framför allt på initiativrika och kreativa Rengsjöbor. Vi har vår förening Rengsjö Framtid som med ideella krafter jobbar hårt för bygdens bästa. Ja, vi har många livskraftiga föreningar och väldigt många småföretag. Det verkar som om den rätta strategin är att lita till egna krafter.

Ja, läget är bra men det kunde vara ännu bättre… det finns kritik mot att centralorten får det mesta medan kransorterna får träda tillbaka.

Landsbygden igår, idag, imorgon. Vi ska vara rädda om det vi har och om människorna omkring oss.

Jag sökte efter en lämplig dikt att avsluta med, men fann ingen bra. Jag skrev därför en egen dikt på min altan i kvällssolen igår vid 18-tiden…

Rengsjödalen öppnar sig välkomnande från öster till väster

Östersjön som ett blankt öga under himlen och Bullerberget

Måsar och tärnor vilar på Sedwalls pir och på grillstugans tak

En kvinna med rollator går varsamt från Ringshög ned mot centrum

Kyrkklockorna ringer till vila i sabbatstid

storklockan och lillklockan förenas i skön harmoni

Det är sommar i harens socken och svalorna lyfter i jublande flykt

Jag ser mot den vattrade himlen och svalor som pilsnabbt glider,

och känner att jag redan är vad jag en gång ska bli - en del av det hela.