Livet och Döden

Frågor om livets början och slut är ofta svåra samtalsämnen och tal om döden är många gånger tabubelagt. I sjukvården känns döden lätt som ett misslyckande.

Dagens avancerade sjukvård kan bota eller behandla sjukdomar som förr ledde till döden. Avancerad livsuppehållande behandling som häver livshotande tillstånd och förlänger livet är välkommen, men på köpet får vi nya etiska problem och svåra ställningstaganden att hantera. Ibland kan livsförlängande insatser även innebära förlängd dödskamp.

Hippokrates urgamla teser om läkarens uppgift att: ”Aldrig skada, ibland bota, ofta lindra, och alltid trösta”, har förskjutits till att; ”Helst förebygga, alltid bota och ofta lindra”. Däremot verkar den oerhört viktiga tröstande uppgiften ha tonats ner. Där trösten uteblir kryper oron lätt fram. Då är det lätt att den äldre och sjuke uttrycker en önskan att dö för att inte ligga sjukvården och anhöriga till last. Vem vill ha ett sådant samhälle?

De flesta av oss kommer att dö den långsamma döden. Rätten till vård och omsorg i livets slut är en fråga om människovärde. Därför måste den palliativa vården få mycket högre prioritet än vad den har idag. Den framlidne kristdemokratiske riksdagsmannen och kände cancerläkaren, professor Jerzy Einhorn, såg till att få vården i livets slutskede likställd med akutvård. Vi kristdemokrater vill att den palliativa vården skall bli en egen medicinsk specialitet.

1986 ändrades lagstiftningen och begreppet ”Hjärndöd” infördes som ett nytt dödsbegrepp.
Statens Medicinsk Etiska Råd och en parlamentarisk grupp i riksdagen utreder för närvarande frågor om legalisering av dödshjälp och läkarassisterade självmord. Även EU har tillsatt råd med liknande uppdrag. De frågor som utreds är, om och när sjukvården och läkarna skall kunna:
· Avstå behandling
· Avbryta behandling
· Erbjuda palliativ vård och behandling
· Erbjuda läkemedel som hjälp till självmord
· Erbjuda aktiv dödhjälp
De två sista punkterna kräver en lagändring, som vi kristdemokrater bestämt motsätter oss.

Accepterar vi dödshjälp som en utväg ur en svår situation eller ett svårt lidande, avtar samhällets ansvar att hjälpa den utsatte. Med mänskligt stöd och assistans och med stöd av mediciner och tekniska hjälpmedel lever många personer ett gott liv och betyder oerhört mycket för sina anhöriga trots grava handikapp och svåra sjukdomar.

Samhället är inne på en mycket farlig väg om utomståendes subjektiva bedömningar får avgöra vad som gör ett liv värt att leva. Vi måste upprätthålla de etiska principer som vidmakthåller människors förtroende för sjukvården. Sjukvården ska inte hjälpa människor att dö! Den ska hjälpa dem att leva!