Jag sitter på tåget på väg till Göteborg där jag ska delta i Janne Josefssons Debatt
Det var i onsdags i förra veckan som 17-årige Tim Kretschmer sköt ihjäl nio elever och tre lärare i skolan i den lilla tyska staden Winnenden. Under flykten dödade han ytterligare tre människor. Han dog senare under skottlossning med polis, tre mil från skolan. Undersökningarna i pojkrummet visade att Kretschmer var en hängiven datorspelare, gärna våldsspelet Counter-Strike och han tittade också på grova våldsfilmer (enligt nyhetsrapportering i DN 2009-03-13).
Jag drar inga snabba slutsatser av det inträffade, utan konstaterar bara fakta. I debatten om våldsamma datorspel och deras påverkan på barn och ungdomar har under lång tid två olika synsätt varit förhärskande. Den ena ståndpunkten går ut på att medievåldet otvivelaktigt är en bidragande orsak till det ökande våldet i samhället, medan det andra synsättet avfärdar detta och förklarar hela våldsdebatten som utslag av ”moralpanik”.
Frank Lindblad, barnpsykiatriker och docent vid Karolinska Institutet , menar att det är vetenskapligt belagt att barn och ungdomar som ser grovt våld påverkas. Den amerikanske författaren John Grisham, som skrivit böcker som innehåller både sex och våld, svarar entydigt ja på frågan om sambandet mellan medievåld och verkligt våld.
Experter knutna till regeringen är dock skeptiska. Mediarådets expert på datorspel, Jan Christofferson, menar att det finns ingenting i den allmänt vedertagna forskningen som visar på en sådan koppling. Han ser oron för datorspelens effekter som ett utslag av ”okunskap”.
Även om resultaten från forskningen inte är helt entydiga finns tillräcklig grund för att påstå att medievåld kan få negativa effekter. Om vi är mycket försiktiga och säger att den minoritet som påverkas negativt av medievåldet utgör 0,1 procent av åldersgruppen upp till 19 år, kommer det ändå att handla om flera tusen pojkar. Om vi tänker på offren för denna aggressivitet, konsekvenserna för pojkarnas utveckling och deras familjer, lidanden och svårigheter i skola och arbetsliv, är det uppenbart att problemet har många dimensioner.
Medievåldsdebatten riskerar alltid att bli enkelspårig. Det finns inga enkla orsakssamband. Moralpaniken drabbade naturligtvis också mig efter min debattartikel i Expressen om ”Grand Theft Auto IV” förra året och min motion till kristdemokraternas Riksting 2007.
Men jag har också fått många brev och telefonsamtal från personer som stödjer mig och min uppfattning i frågan om våldsamma datorspel. En reservofficer ringde upp mig och berättade att försvaret använder sig av datorspel som ”Battlefield” för att träna soldaterna att reflexmässigt döda på vissa stimuli. Datorspelen bygger på repetitiva beteenden hos spelaren, som tränas att agera aggressivt och utan impulskontroll. Datorspelen förstärker aggressiva beteenden genom belöning – det är klassisk psykologi.
Det finns även en annan allvarlig konsekvens av datorspelen. Den lavinartade ökningen av spelmöjligheter på Internet har gjort att spelmissbruket ökar. Allt fler barn och ungdomar hamnar i datorspelsberoende. Detta har inte uppmärksammats i debatten.
Alla moraliska hållningar är inte lika acceptabla. Datorspelen är ett av många inslag i den våldskultur som breder ut sig. Allt ska vara tillåtet, i en sorts ängslig kulturliberal anda. Vi måste höja rösten mot den tilltagande värdenihilismen. Jag menar, att vi kan och bör säga ifrån.
